Liten (eller rätt lång) förklaring varför det är så tyst här i bloggen.

//
Jag var tvungen att sluta blogga ett tag. Ganska länge nu har det varit väldigt sporadiskt men det var tvunget att bli så. När man känner att bloggen blir ett stressmoment och ett ”måste” så är det nog bra att sluta.

Jag bloggar endast för min egen skull, lite som en dagbok för att jag ska komma ihåg vad vi har gjort och vad som hänt.

Det har varit bra för mig att kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort. Speciellt när allt har känts skit under en period, att då kunna gå tillbaka och se att det var kanske inte så illa som man trott, har varit jätteskönt.
Att det då blir ett stressmoment är bara fel, för det enda som händer när jag inte skriver är att jag får försöka komma ihåg händelser ändå. Inget annat.

Blogglusten har varit totalt borta ett tag men sista veckorna har jag känt ett litet sug efter att börja igen. Jag har flera färdiga inlägg klara i huvudet så nu gäller det bara att få ner de i skift också. 

Jag har fått skala ner på "to do" saker, eller försöker iaf. Alla måsten blir en inre stress som jag inte riktigt kan hantera just nu. 

Sen vårterminen -14, när jag totalt stressade sönder mig, har jag inte kunnat göra så mycket. I början var det så illa att jag bröt ihop om jag behövde göra fler än 2 saker varje dag. Saker som att hämta barnen och att tvätta samma dag t.ex. var helt omöjligt.

Min hjärna, som annars brukar vara rätt skarp (he he he) har blivit totalförvirrad.
Jag kunde köra förbi skolan 2-3 ggr innan jag kom ihåg att svänga och då var det oftast Tuva som satt i baksätet som sa åt mig att svänga nångång.
Jag lämnade nycklarna i både bilen och ytterdörren. Åkte till Västerås när jag bara skulle till ica osv.
Totalt förvirrad.

Det blev bättre ett tag i somras men nu när hösten är här och alla aktiviteter är igång så är min hjärna helt knas igen (magen likaså).
Jag hittar inte till vissa affärer, glömmer massor av saker och känner mig stressad för typ allt.

Veckan innan höstlovet t.ex. skulle jag och Liam hämta Tuva på förskolan, så långt gick det bra men sen på vägen hem så stannade jag vid skolan för att plocka upp Liam. Samma Liam som alltså redan satt i bilen. 

Jag blir tokig på mig själv. Jag gillar inte alls när det är så här.
Jag har alltid varit stresstålig förut och jobbat som bäst under stress.
Nu bryter jag ihop för minsta lilla och blir liggandes med ont i magen och ångest.

Så jag försöker att strukturera upp dagarna lite. Gör en lista på saker som måste göras den här veckan och sen delar upp sakerna över dagarna. Då funkar det lite bättre i alla fall, inte helt bra men bättre. Jag måste även lära mig att säga nej och att allt inte måste vara perfekt ordnat hela tiden. Lite skit i hörnen har ingen dött av t.ex och det funkar faktiskt lika bra med färdigköpt fika. Barnen är glada bara man läser en saga eller så och glömmer jag något är det inte hela världen. Så det så!

Jag har fått prioritera om väldigt många saker och numer försöker jag endast göra det nödvändigaste.

Usch, är så rädd att hamna där jag var igen.
Jag hade behövt hjälp för att ta mig upp men fick bara höra att det är jobbigt att studera och ha barn och att jag skulle ta det lugnare.
Fem olika läkare träffade jag.
Fem olika mediciner fick jag men ingen kunde hjälpa mig att minska på stressen, ge mig konkreta tips/råd.
Det jag fick göra var att skita i skolan. Allt som jag kämpat för de senaste 4 åren är som bortblåst.
Jag har ingen fullständig examen, endast en massa studieskulder och ofullständiga kurser.
Med facit i hand skulle jag kanske aldrig ha studerat vidare? Jag skulle nöjt mig som det var…
                                                                                                                                           \\